Att finna sitt kall. Livet utomhus.

Livet utomhus är något som har tagit mig med hårda tag senaste åren och kramar mig bara hårdare ju mer tiden går. Större del av min fritid nuförtiden går åt till att planera och tänka på vad jag ska göra härnäst. Det kan vara paddling och övernattning på semestern till hur jag ska kunna klämma in en fisketur en dag nästa helg eller en långvandring, förbi sarek och rapadalen.

I skrivande stund sitter jag på tåget hem från en långhelg i trysil med nio vänner. Superfin åkning, helt okej väder och många fina minnen som jag kan nära mig på när skidsäsongen är över. Och det slog mig att det verkar som att jag kommer bli en riktig friluftsmänniska när jag blir äldre, vem fan kunde ha trott det för tio år sen, inte jag i alla fall. Jag får liksom aldrig nog.

Eller är jag redan sådan? När vet man vad sitt kall är?

Just nu känns jobbet bara som ett tidsfördriv för att kunna komma iväg på olika äventyr. Det vardagliga har blivit någon sorts dröm. Det är när jag står på toppen av ett berg redo att susa ner i pisten som jag känner att det är på riktigt.

Så frågan är, varför flyttade jag till Malmö av alla ställen?! 😅

/Hugo Svenstedt på tåg 525 någonstans i Småland.

Att finna sitt kall. Livet utomhus.

Printemps

Valvet av grenar sträcker sig över cykelbanan och jag cyklar som i en tunnel av grönska. På gräsplanen sitter ett gäng med vänner och dricker varsin öl, skrattar och njuter av livet.  Det är ganska varmt men mulet. Malmö har kommit ut ur sina lägenheter för att njuta av dom första riktiga vårdagarna. Vårens kommer tidigt till oss här i södra sverige. Knoppar börjar slå ut och träden får liv igen efter en bister och blåsig vinter. Hög på känslan efter att ha tränat trampar jag hem mot min lägenhet, cykeln går lätt idag.

Vissa dagar kan det vara riktigt jobbigt att cykla, men idag är en bra dag. I lurarna spelar Veronica Maggio, en artist som jag har lyssnat mycket på genom åren och som också hjälpt mig bearbeta känslor  som jag haft. Hon sjunger sanning rakt in i hjärtat, musiken och texterna sätter fingret på många känslor som man känt genom åren.

Vår och kärlek är runt hörnet, jag ser ett par som sitter tätt mot varandra och njuter av närheten.  Dom smeker varandra på ryggen och lutar sina huvuden på varsin axel. Dom har säkert suttit där i timmar, njutit av varandra, absorberat kärleken och våren. Tanken att jag kommer få göra allt det där och lite till pirrar i mig. Fjärilarna som flyger i parken skulle lika gärna ha kunnat komma från mig.

Printemps

Liljevalchs

Sedan vi stigit av tåget på Stockholm central är mina sinnen lätt bedövade. I mitt huvud spelar Jan Johansson Gånglek från Älvdalen. Tonerna av pianojazz dansar med vindarna som kastar sig mellan de hundra år gamla husen och jag kan nästan se musiken. Den gör mig upprymd och jag drar en djup suck av en vemodig lycka. Om man ändå kunde skapa något så vackert med så mycket känsla.

Vi kunde ha promenerat men vi bestämmer oss för att ta spårvagnen till Djurgården. Det är en kylig men ändå frisk februaridag. Solen lyser och fastän det ännu är tidigt på året så lyckas strålarna värma våra ansikten där vi står vända mot varandra i en fullpackat spårvagn. Intrycket av den långa sträckan gamla hus som ligger längs med vattnet på Strandvägen känns en stund som överdådiga. Här har det levt viktiga och förmögna människor, adelsmän och deras kvinnor. Med kläder i gammal stil, som ni-ade och lyfte på hatten.

Jag strosar. Nej jag flanerar i utställningsrummen på Liljevalchs vårsalong. Tonerna fortfarande rungande i mitt huvud men nu blandat med sorlet från hundratals människor som njuter av hantverket som har blivit den stolta konsten som bekläder både väggar och golv. Jag ser dig lite längre bort i folkmassan, du betraktar och analyserar. Om jag kunnat hade jag låtit dig peka och välja vilka verk du ville ha.

Det är märkligt hur konst i alla dess former kan sprida ett sådant lugn, i en så stressad miljö som en konsthalls första öppningsdagar är. Kanske är det för att man vet att alla timmar, dagar, rent av årtionden av slit har kulminerat i det som finns framför oss. Kanske är det det som får oss att må bra. Att vi delar på något sätt glädjen av fullföljandet och resultatet.

På väggarna hänger avkomman av drömmar. Tydligen kan man sätta pris på drömmar.

 

Signerat

Hugo Svenstedt

Liljevalchs

Kung Bore

     Känns som hemma. Där tryggheten vilar. Ett lugn i kroppen. Ett stilla hav. Om man är tillräckligt länge på ett ställe flyttar man tryggheten och det man lämnar efter sig blir istället ovissheten. Främmande. Hotande.

De sista löven har snart blåst ner från trädens grenar. Hösten ska bli vinter. Kylan ska ta tag i naturen och frosta av den allra sista grönska som sommaren har hållit fast vid. Marken som nu är en sörja av jord och fuktiga löv ska frysa och bli en hård och skrovlig massa.

Träden som tidigare skymt utsikten står nu kala. Dom lämnar en syn utöver sjön som för var dag känns kallare. Vattnet har stigit. Under ytan gömmer sig stenarna, redo att stjälpa den som inte vet sin väg.

Stugan som varit varm och inbjudande med sin härliga färg i faluröd, är nu kall. Luften inuti är tyngre. Råare, än den som blåser omkring utanför. Kylan har under höstens nätter trängt djupare och djupare in i stugans timmer. Det hade tagit många timmars eldande för att locka tillbaka värmen som funnits.

Allting ska stå still från den stund när den första snön faller. Inte förrän solen blir vän igen ska livet komma tillbaka. När solen sträcker sina varma strålar genom enkelglaset, ska hoppet om en härlig tid infinna sig igen.

   Jag blir alltid så avundsjuk på de som säger att världen är deras hem. För då finns inte ovissheten. Klumpen i magen.  Jag hoppas att en dag, att mitt hem kan vara lite större än vad det är idag.

 

Kung Bore

Tumlaregränden

Jag tänker mycket på det du sa, att jag såg allting i svart eller vitt. När jag tänker på det, om och om igen förstår jag att du hade rätt. Jag skulle vilja säga att jag är mer färgglad idag, att jag inte längre ser min tillvaro på samma sätt. Länge försökte jag förstå varför det blev som det blev, varför det inte kunde vara vi längre och jag tror jag kanske förstår det nu, det var inte så enkelt som jag ville att det skulle vara.

Det som kommer först upp i mitt huvud när jag minns hur jag cyklade från Stångby till Lund är Ideon Gatewayhuset. Det 74 meter höga huset som ändrar färg beroende på vilken vinkel man ser huset ifrån och hur ljuset står. Jag skulle vilja påstå att jag lärt mig se min tillvaro på samma sätt som Ideonhuset ändrar färg, att jag kan se på saker och ting i ett större spektrum. Att allt inte bara är svart eller vitt.

Det var alltid motvind när man cyklade till Lund och alltid motvind när man cyklade tillbaka, hela den tiden kändes som en motvind. Kanske var det bra ändå att det var lite kämpigt ett tag, så jag kunde lära känna mig själv bättre. Jag kan ofta blicka tillbaka på saker som du sa. Som jag då tyckte var dom mest irriterande sakerna som fanns. Ibland kommer jag på mig själv att justera fötterna på cykelpedalerna för du hade sagt att det var så man skulle göra för att få maximal kraft när man trampade. Då brukar jag skratta lite för mig själv och tänka på dig en stund, medan jag trampar vidare, idag oftare med vinden i ryggen.

Du formade mig så sjukt mycket mer än jag kunnat tro. Men jag förstår nu att det som var inte kunde fortsätta. Det hade blivit våran död. Men jag ångrar verkligen ingenting.

Tumlaregränden

13 år

Det du nu har vill du behålla. Njut av det som pågår, lita på det som är, gläds åt er stora närhet och lycka och var bara stilla där, i det. När orosmoln närmar sig så blås bort dem med tanken ”nej, tack”. Återför dig till nuet. Om framtiden vet vi plågsamt nog väldigt lite, ja, rentav inget alls. Vi planerar som om vi vore odöd­liga när det enda vi har är nu – alldeles precis nu, med dofter, närvaro, kroppskänsla och annat man förnimmer med sitt sinne och sitt medvetande.

13 år

9,82 m/s²

Det är kallt och mörkt. Jag hänger från kanten på taket av en skyskrapa, vinden tar tag i mina kläder och jag känner hur tyngdkraften drar mig mot marken.Oerhört rädd för att släppa taget och falla. Falla in i det okända där du inte finns kvar. Känslan av att det vi har skulle försvinna får mig att må illa. Vissa dagar känns det mindre än det gjort innan, det gör mig också rädd. Därför påminner jag mig själv vad jag känner genom att höra av mig till dig som att jag faktiskt är en del av ditt liv, men det är jag inte. Jag är endast en åskådare som bara existerar i tanken.

Ska jag släppa taget? Kommer jag må bättre då? Hur länge orkar en människa leva på hoppet? Det är tankar som roterar i en cirkel i min hjärna. Mitt hjärta säger till mig att stanna, min hjärna säger till mig att låta mina fingrar glida av kanten och falla hejdlöst mot ovissheten.

Ibland hoppas man på att allting ska kännas bättre efter att ha sovit. Att när man vaknar och solen skiner och fåglar kvittrar, ska sömnen ha blåst bort det onda från kvällen därpå.

Det stämmer inte riktigt.

9,82 m/s²

Färgad som aska

Utan att märka det har solen gått i moln. Den blå färg som beklätt himlen har målats om i en askgrå kulör. Alla tecken på att våren var här för att växa rötter i vår vardag var nu spårlöst försvunna. Rummen som tidigare varit fyllda av liv och ljus var nu kusligt mörka och himlens nya färg spridde sig i alla hörn. Plötsligt kändes allting så mycket tyngre. Saker som vanligtvis var så naturliga, som att tänka, sitta, andas var nu en bedrift. Det enda som kunde flyta fritt i rummet var känslorna. Känslor kan inte låsas in, densiteten är så pass låg att den kan tränga sig igenom vad som helst. Så när jag satt där i soffan och du låg där bredvid mig, var det enda jag kunde känna hur känslorna spred sig i rummet. En blandning av kärlek och smärta. Du var så nära men samtidigt så långt bort, jag hade kunnat sträcka mig och lägga min hand på dig men återigen var den där osynliga väggen mellan oss.

När vi är tillsammans har vi någonting som ingen vet om. En bubbla där våra liv är så som de borde vara, där vi är lyckliga tillsammans. Där vi står i köket och lagar mat och skänker varandra blickar av åtrå. Jag vill tro att det är så du egentligen vill ha det.  Det värker i mig när jag tänker på att allt jag vill är att sticka hål på bubblan och låta alla veta, hur fint innehållet är.  En omöjlighet har du sagt, ordet gör mig arg och förtvivlad

I luften ligger det en känsla som kväver dig, du måste ut. Jag frågar vad som är fel men får inget svar. Jag kan känna hur kvällen är på väg att ta slut och att du kommer gå. Våra hjärtan gråter tyst i våra kroppar. Du ställer dig upp och säger att du måste gå, jag vill försöka få dig att stanna kvar, det är det enda jag vill. Vi omfamnar varandra och jag känner hur hela din kropp skakar. Mina ögon tåras och jag håller om dig hårdare. När jag märker att du vill gå vill jag inte släppa taget, men min hjärna lyder mig inte och du försvinner ut genom dörren.

Jag står länge och tänker på dig, tårar droppar ner på mattan i den mörka, grå hallen.

Färgad som aska

21550

Malmö C, citytunneln, spår tre, vagn fyra och plats 69. Jag har aldrig bråttom när jag ska åka tåg. Jag gillar att ta mig god tid innan tåget kommer för att fundera ut ungefär var min vagn kommer att hamna någonstans på plattformen, ibland lyckas man pricka sin dörr med meterprecision, då blir man jävligt nöjd. Folk har samlats på perrongen och blickar ständigt upp mot tavlan med information om tåget. Äldre damer med väskor lika höga som dom själva, andra med hundar i olika storlekar. Här samlas alla för att göra en resa hem eller bort mot äventyr. Tåget rullar in, jag låter alla gå på först innan jag kliver på själv, onödigt att stressa. Plats 69 hittar jag snabbt, på stolen bredvid sitter en kille som skulle kunna vara i min ålder, han har en påse från Burger King, jag känner den tilltalande doften och blir direkt sugen, men påminner mig själv om att jag varit duktig som innan ätit kyckling och sötpotatis. ”Hej”, säger jag lite lågmält och han hälsar tillbaka. Det blir nog ingen livslång vänskap denna resan heller tänker jag. Jag plockar ut min nya pocket ur ryggsäcken och lägger den på min plats för att sen hiva upp ryggsäcken på bagagehyllan. Tåget rullar ut från stationen  och solen fyller salongen med ljus. Jag har min bok i knät och när jag läser bildar orden scener framför mina ögon. Uppfattningen om tid försvinner och jag är djupt försjunken.

Jag har kommit till sidan 20 i min bok men när jag avslutat sista meningen så inser jag att mina tankar varit någon annan stans och har inte aning om vad jag precis läst. Mina ögon har rullat över texten utan att registrera ett enda ord. Jag känner direkt att mitt fokus är borta och sätter boken i facket framför mig. I facket finns Kupétidningen och min burk med dricka jag köpte innan jag klev på tåget. Ibland läser jag kupé men oftast bara det som handlar om att fråga lokföraren, för att se ifall man kan lära sig något nytt. Jag blickar ut genom fönstret till höger om mig. Jag tittar inte för mycket för då kanske killen bredvid mig tror att jag studerar honom. Vårsolen står lågt och stundtals bländar den mig med sitt skarpa ljus. Men det gör inte så mycket, skönt att det är sol i alla fall. Vi svischar förbi skog och hus. Snart når solen toppen av träden utanför och då kommer ett spel av ljus dansa på allas ansikten.

Lokföraren gör utrop, ”Om cirka fem minuter ankommer vi Hässleholm”. När vi står stilla ser jag uppjagade resesällskap som ställt sig för långt ifrån sin vagn, rusa förbi utanför. Det är tur man är van vid att åka tåg vid det här laget så att man slipper stressa. Tågvärdinnan gör sitt klassiska utrop om att endast snabbtågsbiljetter gäller på denna avgången. Hon har en underliggande irriterad ton när hon talar i högtalarna, förståeligt känner jag. Att valla resenärer till rätt tåg och rätt plats dag ut och dag in kan inte vara lätt. Minnen från långa dagar när jag själv var tågvärd slår mig. Visst kommer man ihåg dom långa dagarna när allt man ville var att slita av sig den svettiga skjortan och åka hem. Men också dom fina dagarna när man känt närhet med personer som man lärt känna på bara en enkelresa från Malmö till Stockholm. Det är för dom där speciella stunderna som man lever för.

Timmar går…

Dunklet har lagt sig över staden och solen gör sista rycket innan det ska bli mörkt. Jag stiger av tåget och drar ett djupt andetag. Det är något speciellt med den friska luften som uppstår efter en hel dag med strålande solsken, man kan känna en uppskattning över att kunna andas sådan frisk luft som gör att man känner sig förnyad. Med knäppt tjocktröja samt jacka tar jag min ryggsäck på ryggen och traskar mot hotellet. Checkar in och får nyckeln, våning fem idag, det var våning nio igår, men det gör sak samma.

Jag öppnar hissdörren och trycker på knappen där det står fem. Snart är det natt, och då börjar resan hem igen.

IMG_20170423_212548_863

21550

Du går inte oberörd förbi

Med hastiga steg tar jag mig upp för min trapp, två våningar. Det är nästan som att jag flyter ljudlöst över marmorn. Lampan längst in i korridoren utanför min lägenhet är trasig. Det är som om någonting väntar på mig där inne i mörkret. Något som kommer att och suga in mig, absorbera mig. Kanske blir jag en skugga till något annat, det hade varit skönt.

Som så många gånger förr våndas jag över att låsa upp min lägenhet och kliva in i ensamhetens utrymme. Under dagar har jag stängt in allting långt inne, det hade börjat kännas bra igen. Vårens varma solstrålar och musiken från min skivspelare hade givit mig hopp igen. Men när dagen har lagt sig och solen går ner över staden, så sipprar tankar och känslor ur mig.

”Du skriver…” står det på Snapchat. Fem minuter av paralyserat stirrande på min telefon passerar. Det känns som att jag har sjunkit ner mellan soffkuddarna med en stor vikt över min kropp, snart ligger jag på golvet. I tredje person kan jag se mig själv ovanifrån. Jag ser mig själv i ögonen där jag ligger nersjunken. En tom blick, jag är på en annan plats, på en resa långt inne i mitt sinne.

– Men du vet att du inte går oberörd förbi!!?

Länge försöker jag tolka det som du skrivit, i hopp om att lösa en omöjlig algoritm som låter mig förstå. Jag älskar att jag på något sätt gjort ett intryck på ditt liv, men är samtidigt ändlöst ledsen över att jag är tvungen att vara en åskådare i något som jag hade hoppats vara en huvudperson i. Det är som en dålig dröm där en osynlig glasvägg skiljer oss åt. Jag slår i desperation på det osynliga glaset, mina knogar färgas röda och tårar rinner ner över mina kinder. Men inget kan penetrera det som separerar oss.

maxresdefault

I det dunkla ljuset från hallen stirrar jag mig i badrumsspegeln. Tiden har spolats tillbaka två veckor. Mörka skuggor sträcker sig över mitt ansikte, en man som timmar innan haft den bästa dagen på länge, men som nu är nerdragen och liggandes på marken, alla känslor sparkar mig hårt i magen. En dag av vår och frihetskänslor har passerat. Mörkret har lagt sig och nu sjunker jag genom golvet.

Du går inte oberörd förbi